
Svenska attityder till invandring och flyktingar
Hur kan det komma sig att främlingsfientliga politiska krafter har växt sig starkare i Sverige, samtidigt som toleransen mot flyktingar och invandrare har ökat? Måns Hirschfeldt har läst Marie Demkers "Sverige åt svenskarna, Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige"
I en lokaltidning läser jag rubriken "Rasismen försvinner på gymnasiet". Det är elever i Botkyrka utanför Stockholm som inte upplever att rasismen är något större problem, "Vi unga tänker inte att någon är svensk och någon annan inte är det", säger en kille i reportaget.
De här gymnasieeleverna bekräftar en av de attitydförändringar som Marie Demker redogör för i sin bok, nämligen att ungdomar i åldern 16-19 år gått från att ha varit bland de mest negativa till att ta emot flyktingar 1990 till att tillhöra de allra mest positiva åldersgrupperna idag. Ungdomarna är del av en större trend, den att motståndet mot invandrare och flyktingar minskat, dels över de senaste 20 åren, som står i fokus för Demkers studie, men också över längre tid.
Statistiken visar att attitydförändringen går igen inom alla grupper i samhället, i både stad och glesbyggd, bland kvinnor och män. Det är till exempel inte så att motståndet är större på orter med många invandrare eller flyktingar. Snarare tycks ökad möjlighet till kontakt mellan grupper också öka toleransen och inte friktionen.
Det är inte heller så att främlingsfientligheten inom arbetarklassen ökar, trots att Sverigedemokraterna hämtar många väljare just i den gruppen.
Det finns en faktor som Marie Demker framhåller som viktigare än alla andra för vad det är som formar våra attityder. Utbildning. Mer exakt: ju längre utbildningen desto positivare inställning till migranter. Det betyder inte den som är utbildad är smartare eller mer intelligent, men det säger något om vilken typ av framtid man tänker sig och hur ens sociala kontakter ser ut.
Men samtidigt som toleransen ökat har det politiska stödet för främlingsfientliga partier bara blivit starkare. Marie Demker vill förklara vad som kan tyckas vara en paradox med att det inom politiken skett en förskjutning från att prata resursfördelning och välfärd till att släppa fram frågor om individuella rättigheter, familj, sexualitet, kultur och religion. Och det öppnar upp för partier som vill beskriva samhället i t.ex. kulturella eller nationella termer och som klär hoten mot samhället i samma dräkt.
Demker menar att den här utveckling leder till vi lockas in i en föreställning om att vi är politiska enbart som individer, och inte som kollektiv. Men det tycker jag öppnar för en fråga som boken lämnar obesvarad. Nämligen om inte trenden mot ökad öppenhet och tolerans också den hämtat näring ur den här förändrade politiska dimensionen? Åtminstone på sistone.
Det starkaste motståndet mot rasism och främlingsfientlighet dikteras ju idag inte av de traditionella partierna. Och paradigmskiftet kring genus, individens rätt - eller miljöfrågan för den delen - har inte det möjliggjorts av att stridslinjerna förflyttats? Den nya mediesituationen rymmer liknande paradoxer, den skapar ytor både för hatet och för den anti-rasistiska mobilseringen.
Det finns det också en förändring i trenden mot ökad tolerans som Demker inte går in närmare på. 45% av befolkningen tyckte 2012 att vore bra om Sverige tog emot färre flyktingar. Det säger dels något om vilka nivåer vi pratar om, när det handlar om ökad tolerans och det är dessutom en ökning från tidigare 40%.
Samtidigt visar det på att en övervägande majoritet av de som vill se ett minskat flyktingmottagandet likväl inte söker sig Sverigedemokraterna. Och 81% anser att invandring berikar Sverige.
Här handlar det alltså konsten att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att "vem det som tycker vad och varför" är minst sagt komplex fråga, det visar Marie Demker med önskvärd tydlighet.
Måns Hirschfeldt